Känsloreglering

Det är vanligt att den som lider av en ätstörning helst försöker undvika känslor. Sjukdomen baseras på ett försök att bryta kontakten till känslor och kroppen. När den insjuknade är tvungen att bemöta sina känslor är flykt ofta den första reaktionen. Flykten kan vara så invand att man inte ens noterar sina känslor. Känslor kan upplevas som smärtsamma och orsaka panik (känslofobi).

När den insjuknade inte har redskap till reglering av sina känslor kan känslorna upplevas överväldigande. Den insjuknade söker trygghet i ätstörningssymtomen för att lindra svåra känslor som ångest, sorg, skam eller ilska.

Stödjande av känsloregleringen har en central roll i ätstörningsvården. Nya redskap övas både med hjälp av vårdare och föräldrar. Känsloregleringen förutsätter ofta en längre tid av övning förrän det fungerar självständigt.

Ibland inleds känsloregleringsövning med grundkomponenterna. Då bekantar man sig vid olika slags känslor och i hurdana situationer respektive känslor kan upplevas. Tillsammans med den insjuknade övar man att känna igen skadliga känsloregleringsmetoder och hur dessa kan ersättas med tryggare och mer fungerande redskap.

Under tillfriskningsprocessen övar den insjuknade att bemöta sina känslor utan att avslå dem. Den insjuknade övar sig på att vara med känslan. Så småningom upplevs känslor mindre farliga och i och med detta minskar behovet att utnyttja negativa känsloregleringsmetoder.

Processen underlättas av att föräldrarna inte heller är rädda för barnets känslor. Den starka känslan går alltid om. Det är naturligt att barnet upplever ilska och ångest då man inte låter hen ta till ätstörningsmetoderna. Föräldrarnas uppgift är att stå ut med dessa känsloreaktioner och därmed hjälpa barnet stå ut med känslorna.

Den insjuknade behöver ofta hjälp med att hitta nya sätt att lugna ner sig. Genom exempel och övning tillsammans kan den insjuknade lära sig reglera känslor t.ex. med hjälp av avslappning, andning, talande, skrivande eller målande.