I dagens läge tänker man att det finns flera orsaker till varför en person insjuknar i en ätstörning. Det finns riskfaktorer omfattande både omgivning och inre faktorer. Via forskning har man konstaterat att ätstörningar kan vara ärftliga. Omgivningen kan i värsta fall förstärka ätstörningstendenser, men i bästa fall understöda utvecklingen av en positiv självbild, och positivt mat- och kroppsförhållande. Bland idrottare är risken för ätstörningsutveckling betydligt högre än hos övrig befolkning. Av personlighetsdrag kan perfektionism och känslighet utgöra en större risk för ätstörningsutveckling. En positiv självbild och kroppsbild är skyddande faktorer, liksom även bra färdigheter till reglering av känslor. 

Själva insjukningsprocessen startar ofta med en utlösande händelse/händelser. Det kan handla om stora förändingar i livssituationen, t.ex. skolbyte, föräldrars skiljsmässa, utbyte utomlands osv. Psykiskt illamående kan också finnas som grund för ätstörningsutvecklingen. Också fysiska förändringar kan ha en igångsättande effekt, t.ex. pubertala förändringar. 

Själva insjuknandet sker ofta stegvis, och är svårt att känna igen i ett tidigt skede. Det är vanligt att processen börjar med en “oskyldig” strävan att gå lite ner i vikt och/eller leva hälsosammare. Denna strävan kan väcka beundran i omgivningen, vilket kan uppmuntra till att föra processen ännu lite längre, att leva ännu mer hälsosamt, att gå ännu lite mer ner i vikt osv. Om man har psykiskt illamående i grunden, kan ätstörningen i början upplevas som en distraktion från det inre illamåendet. 

Smekmånadsfasens namn beskriver dess innehåll väl – i denna sjukdomsfas kan ätstörningssymtomen och -handlingarna upplevas positiva, och de negativa effekterna har inte ännu tagit över.  Omgivningens beröm över hälsosam livsstil kan kännas smickrande, och kännas som plåster på otillräcklighetssåret. Man kan känna att man har självdisciplin och kontroll. Också den fysiska känslan kan upplevas lätt och bra i början. För den som lider av en hetsätningsstörning kan smekmånadsfasen bestå av lättnadskänsla över att helt kunna försjunka sig i maten och ätandet och få en paus från tillvaron.

Under lidandefasen börjar sjukdomens negativa sidor visa sig och illamående förstärks. Man börjar få negativa symtom som drabbar en fysiskt, psykiskt och socialt.

Exempel på fysiska symtom:

• Trötthet

• Frysande

• Yrsel

• Smärtor och krämpor

Exempel på psykiska symtom:

• Irritation, humörsvängningar

• Depression

• Ångest

• Koncentrationssvårigheter

• Skam

Exempel på sociala symtom:

• Isolering

Under lidandefasen börjar det uppstå bråk med föräldrar och andra oroliga närstående. 

Trots det lidande man känner under denna sjukdomsfas, har man svårt att avstå från sina ätstörningssymtom. Bara tanken om att avstå från symtomen kan skapa mycket stark rädsla och ångest, och många är extremt rädda för känslan av att tappa kontrollen och för viktstigning. På grund av denna rädsla upplevs det tryggare att inte göra förändringar. För personer med hetsätningssymtom kan maten och ätande bli den huvudsakliga käsnloregleringsmetoden. Det innebär att personen behöver lära sig nya känsloregleringsredskap för att kunna släppa ätstörningen.

Efter att det lidande ätstörningen skapar börjar klarna för den insjuknade, kan en önskan om förändring så småningom födas. Tröttnad över sjukdomen börjar tillta, och önskan och tankar om förändring skapas så småningom. Det är fullt normalt att tankar om förändring väcker stark ångest och rädsla vid detta skede. Det är vanligt att man tvivlar på sin kapacitet att tillfriskna. Förhållandet till ätstörning kan kännas mycket motstridigt. Å ena sidan inser man hur mycket problem ätstörningen orsakar, å andra sidan kan ätstörningen kännas som en trygg och trogen vän. Närstående och vården har en viktig stödande och hoppingivande roll i tillfriskningsprocessen. 

Tröttnad över sjukdomen, hopp om en bättre framtid och mod att ta ett steg mot det okända möjliggör konkreta förändringar. Små förändringar skapar möjlighet till allt större steg. Processen omfattar alltid både framsteg och bakslag, och dessa förekommer turvis. Då allt större förändringar lyckas sker en positiv förstärkning. Under processen utvecklar man nya redskap till att hantera känslor, utmaningar och motgångar. Så småningom tappar ätstöringen sin betydelse. Trots att man mår bättre och vill tillfriskna kan man känna vemod och sorg över att släppa ätstörningen. Alla känslor är tillåtna.

De flesta tillfrisknar från sjukdomen. Hos ungefär en tredjedel fortsätter symtomen periodvis, och hos 10-20% blir sjukdomen långvarig. Dödligheten av ätstörningar är ca 5% och är högst hos personer som lider av anorexi. Det är svårt att definiera den exakta punkten då man har tillfrisknat. Förutom att det fysiska läget normaliseras, är det väsentligt att den tillfrisknade mår bra i sin vardag, kan äta mångsidigt och flexibelt och har verktyg till att hantera utmanande situationer i livet.