Dämpande av ätstörningsrösten - externalisering av sjukdomen samt ansvarstagande

Externalisering: “Du är inte ätstörningen, utan ätstörningen påverkar dig”

Syftet med externalisering är att hjälpa den insjuknade inse att hen inte är lika med sjukdomen. Man kan beskriva sjukdomen till exempel som en parasit som orsakar jobbiga tankar och beteenden. Detta kan lindra skuldkänslorna hos den insjuknade och bidra till skapande en skillnad mellan egen identitet och sjukdomen.

Externalisering kan också innebära ett mjukt men bestämt ingripande i de övertygelser sjukdomen framkallar, som till exempel:

“Ätstörningen övertygar dig om att du inte är värd mat, men det stämmer inte.”

“Det låter som ätstörningens ord. Vi kan inte lyssna på ätstörningen, för den vill dig illa.”

Det är dock bra att komma ihåg att externalisering inte skall användas om det framkallar stark ångest hos den insjuknade. I dessa fall är det bäst att överlåta externaliseringen till professionella.

Ansvarstagande: “Nu bestämmer jag vad du äter”

Ansvarstagande innebär att den insjuknade befrias från beslutsfattande då det gäller mat, speciellt då symtomen är svåra. Då den insjuknade frigörs från ansvaret slipper hen ställas in för oändliga inre förhandlingar som sjukdomen orsakar.

En förälder eller annan närstående väljer mat och portionsstorlek enligt en färdig plan som näringsterapeuten har sammansatt. De närstående ger inte efter till ätstörningens krav på till exempel kalorifattig eller fettfri mat.

Exempel på meningar man kan använda sig av:

“Om ätstörningen fick välja skulle den inte äta något. Därför är det nu jag som bestämmer.”

“Du kan säga till ätstörningen att du inte har alternativ utan jag bär ansvaret.”

Det är viktigt att den närstående är uppmärksam på hur ätstörningen talar. Man kan skapa en karaktär för ätstörningen och tillsammans kan man samla ihop meningar som man använder för att motverka ätstörningen.